ÄKTA MAGASIN: Lär

Den svenska mansrörelsen inifrån

Jakob Sjölander — Thu, 06 Nov 2025 10:02:26 GMT

”Åh nej, ska du dit?” utbrast min kvinnliga bekant. Jag hade berättat att jag skulle vara med på ett möte för den svenska och europeiska mansrörelsen på Björnbacka retreatcenter söder om Stockholm. Hon stirrade på mig som om jag tillkännagivit att jag skulle gå med i en dödskult, komplett med nattliga människooffer, facklor och hundvalpssparkande.

Som kommentaren visar var hon inte positivt inställd till mansrörelsen. Denna misstänksamhet delar hon med många svenskar, särskilt andra kvinnor. Min väninna var dock föredömlig på så vis att hon lyssnade när jag försökte ändra hennes åsikt.

Det är bäst att börja med vad mansrörelsen inte är. Det är inte Andrew Tate. Det är inte red pill. Det är inte incels. Särskilt Tate har blivit något av ett spöke för många, ett internetmonster som förvrider sinnet på sårbara unga pojkar. Tänk dramaserien Adolescence. Det enda jag själv har sett av Tate är några klipp där han kritiseras för att ge dåliga träningsråd, och de få gånger han nämns inom mansrörelsen är det främst som ett symptom på mäns desperation.

Den svenska mansrörelsen är liten. Till Björnbacka kom ett tjugotal svenska män, och lika många utländska. Dessa var dock speciellt inbjudna, och närvaron krävde en stor investering på så vis att man tvingades resa och ge upp en långhelg. Liknande evenemang ute i Europa samlar hundratals snarare än dussintals män. I USA har det besläktade ”ManKind Project” varit aktivt sedan tidigt 80-tal, och har tusentals medlemmar.

Sammanlagt skulle jag bedöma att det finns några hundra män utspridda över Sverige med olika grad av engagemang. Mansrörelsen är högst decentraliserad. Det finns ingen registrerad förening, ingen styrelse, inget partiprogram, inga statliga bidrag, inget ”man-ifest”. Olika orter har olika sätt att kommunicera. Stockholm har exempelvis en Whatsapp-grupp med ett sjuttiotal medlemmar. Den viktigaste hubben är en mejlinglista som heter just Mansrörelsen. Även nystartade Äkta media, grundat av Navid Modiri och Jonas Lundström, har nära kopplingar till rörelsen.

Vad sysslar mansrörelsen med? Stockholms Whatsapp-grupp ger en bra bild då den är uppdelad i nitton undersektioner med namn som Vandring & friluftsliv, Jungs brödraskap, Här hjälper vi varandra, Kallbad, Commitments, Nation & Ande, Debatt & politik, Spontanhäng, Daygame och Filosofierande [sic] & Livet.

Mansrörelsens huvudaktivitet är dock vad som bäst kan beskrivas som gruppterapi. Detta sker i så kallade mansgrupper, där man träffas regelbundet och pratar med varandra under strukturerade former. Ofta har mötena teman med klara frågeställningar där man systematiskt går igenom varandras problem. Män stöttar varandra, och ger råd, stöd och kritik.

Centralpersonen i den svenska mansrörelsen är Alexander Bard, främst känd som filosof och musikproducent. Det är han som sköter mejlinglistan och som organiserade Björnbacka. Men mansrörelsen är inte synonym med Bard, och han är inte rörelsens ledare. Snarare är han den mest centrala personen i ett nätverk. Mansrörelsen är större än Alexander Bard, och de flesta projekt har han noll koppling till.

Vilken typ av män är med i rörelsen? En märklig blandning. Det de flesta har gemensamt är en öppenhet att testa nya saker. Delvis förklaras det av att mansrörelsen är just ”en ny sak”, och delvis på grund av att Alexander Bard tenderar att dra in just märkligt folk.

De flesta i mansrörelsen ägnar sig åt sådants som meditation, yoga och breathwork. Även sådant som psykedelika, svampar och ayahuasca, är vanligt. Det är också psykoanalys, särskilt av den jungianska skolan. Ett fåtal medlemmar har intresse för sådant som New Age, astrologi och kristaller. På många sätt är mansrörelsen en ny sorts andlighet. Det finns en stark mystisk ådra och en vilja att koppla samman med natur, familj, land och maskulinitet. Denna ”hippie-koppling” är kanske det som förvånar de flesta som inte vet så mycket om mansrörelsen. Samtidigt ägnar sig många åt traditionella maskulina hobbies som friluftsliv och kampsport.

Den typiske medlemmen i mansrörelsen är en vit heterosexuell medelklassman i trettioårsåldern. Självklart finns det undantag – vi har tonåringar och sjuttioåringar. Det finns också ett antal homosexuella och invandrare.

De invandrare som är med brukar vara synnerligen välintegrerade och talar perfekt svenska. Särskilt svensk-iranier är vanliga. En av dessa har jag hört skämta om att han identifierar som vit priviligierad man. Invandrargrabbar ute i förorten har inga problem att hitta maskulina förebilder, tyvärr främst bland banditerna. Svenska män har det inte lika lätt.

Mansrörelsen består alltså inte av brölande alfahannar. Nog finns det alfahannar, men inte av den brölande typen. Rent personlighetsmässigt är det en bred kyrka. Det finns konstnärer, entreprenörer, soldater, forskare, folk med hög- och lågkvalificerade yrken, miljonärer och arbetslösa. Den enda gemensamma nämnaren för samtliga män i mansrörelsen är intresset i självförbättring och självhjälp.

Mansrörelsen är inte politisk, och den är inte menad att vara det. Det pågår en aktiv diskussion om hur rörelsen ska undvika att sugas in i politiken. Denna diskussion behövs, då det finns en klar högervinkling bland medlemmarna. Man blir förvånad när man stöter på en medlem som ojar sig över Gaza eller klimatförändringar, även om det händer. Delvis reflekterar detta det faktum att män tenderar att vara mer höger än kvinnor.

Mansrörelsen är inte politisk, utan kulturell. Men som det brukar sägas ligger politiken nedströms från kulturen. Mansrörelsen antas alltför ofta vara kvinnohatande och antifeministiskt. Det senare är mer korrekt än det förra. De flesta medlemmar har en klart negativ syn på feminismen, åtminstone i dess moderna tappning. Män och kvinnor anses ha klart olika natur – utan den tron vore det inte meningsfullt med en ”mansrörelse”.

Mansrörelsens huvudaktivitet är gruppterapi och självförbättring. Det innebär att man som medlem i mansrörelsen delar sådant man inte ens delar med sina bästa vänner. Vissa talar om problem med flickvännen eller karriären. Men det kan också vara sådant som porrberoende, en vårdnadstvist som förs med anklagelser om sexuella övergrepp, att ens far är döende. Det är en blandning av högt och lågt, ibland på samma gång – en man berättade att han tappat bort ett par strumpor, och skämdes över att han skämdes för detta lilla misstag. Av förståeliga skäl börjar alla möten med att man lovar varandra att det som sägs i cirkeln stannar där.

Sådant här delande är inte typiskt maskulint beteende. Eller åtminstone inte stereotypt sådant. Det är nästan en kliché att kvinnor klagar på att män inte ”talar om känslor”. I mansgrupperna gör man precis det. Det sägs ofta i mansrörelsen att det är kvinnor som har mest att tjäna på mansrörelsen, eftersom det vi gör är att bygga bättre män åt det. Bättre fäder, bröder, söner och makar.

Folk är mycket intressanta bara de vågar dela med sig av sina problem. Ofta är vi män – eller snarare vi människor – så besatta av att upprätthålla fasaderna att vi istället framstår som tråkiga. Av rädsla för att säga fel säger vi inget. Men om folk bara släpper in en så upptäcker man djup, drama och äventyr man aldrig hade anat. Varje liv är sitt eget äventyr.

Mycket av kritiken av mansrörelsen handlar om dess förhållande till styrka. Särskilt är detta det vanliga tjatet om Andrew Tate. Och mansrörelsen har faktiskt en klart positiv bild av styrka. Detta anses ofta ”fascistiskt”, och ibland refereras det till Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet, där just föraktet för svaghet påstås vara nazismens grundtes.

Men det är skillnad på att ha styrka som mål och att förakta svaghet. Det ena nödvändiggör inte det andra. I grunden är mansrörelsen en självförbättringsrörelse. En man ska vara stark. Men det betyder inte att styrka är det enda värdet, eller att man ska se ned på de som inte är starka. Eller ens att man själv är stark – poängen med mansarbete är att bli bättre, starkare. Men för att påbörja den resan måste man erkänna sin svaghet.

Mansrörelsen är därmed patriarkal i ordets klassiska bemärkelse. Det är mäns uppgift att skydda och försörja, både sig själva, sin familj och sitt land. Att göra sig redo för faderskap i både bokstavlig och bildlig bemärkelse – att bli så stark att man kan dela med sig av sin styrka till andra. Mansrörelsen är individualistisk, men inte självisk.

Vi lever i en tid av klagande. Det klagas om rasism, sexism, homofobi och islamofobi, om klimat och ojämlikhet och internet. Alla verkar kränkta över något, och ofta flera saker. Den ändå grupp som ännu anslutit sig till klagokören är män. Kanske för att vi inte är välkomna där – det är ju oss klagokören klagar på.

Om män börjar klaga som andra grupper överlever inte vår civilisation. Vi är för många, för mäktiga, och ja, vårt våldskapital är för högt. Därför gläds jag åt att mansrörelsen inte klagar. Man skyller inte ifrån sig, eller kräver att någon annan fixar ens problem. Man hanterar sina problem rakt på, med arbete, eftertänksamhet och ärlighet.

Som män.

Jakob Sjölander

När livet stannar upp behöver vi varandra

Äkta Media — Tue, 21 Oct 2025 15:02:41 GMT

Det här är en berättelse som handlar om bemötande. Om att våga vandra några steg i en annan människas skor. Eller snarare om att välja att inte göra det.

Jag vill ta med er till en episod ur mitt eget liv. Men först vill jag börja i några ord från en 1800-talsdansk:

”Om du vill kunna hjälpa en människa mot ett bestämt mål så måste du först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att kunna hjälpa någon måste du visserligen förstå mer än hon gör. Men först och främst måste du förstå det hon förstår.”
– Sören Kierkegaard

Jag har två barn. Jag är djupt tacksam för det. Tacksamheten kommer nog ifrån insikten att föräldraskapet är en gåva, inte en rättighet.

Innan jag fick den gåvan genomlevde jag och min fru en lång period av ofrivillig barnlöshet. En tid fylld av oro, sorg, sår och skav. Ni som vet, ni vet.

En av dessa ofullständiga graviditeter slutade i ett sent missfall. Vi hamnade på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, en sorgesam eftermiddag, ensamma i ett rum med kala vita väggar. Återigen besvikna, återigen berövade det vi längtade efter.

Då öppnades dörren. Kuratorn kom in och gjorde det som låg i hennes profession att göra. Hon gick fram till min fru och frågade: ”Hur känns det här, vad tänker du, kan jag hjälpa dig på något sätt?”

Min fru, som är från Tanzania, svarade utifrån sin bakgrund och sitt sätt att tolka världen: ”Det känns som att någon har lagt en förbannelse över mig. Det känns som att någon inte vill att jag ska få bli mamma.”

Kuratorn såg på henne, med sina ljusblå ögon, och svarade: ”Nej, så tror jag inte att det har gått till.”

Men det var inte hennes jobb; att omvandla min frus världsbild från spirituellt andlig till sekulärt rationell. Det var hennes jobb att pausa sitt behov av att ha rätt. Att möta en människa där hon befann sig och försöka förstå hur hon kunde vara till hjälp utifrån det.

När hon i stället valde att avfärda min frus tolkning, valde hon också att göra sig irrelevant för oss i den vårdsituationen.

Några timmar senare kom en undersköterska in i rummet. Hon var från ett västafrikanskt land. Hon tittade på mig, hon tittade på min fru, och så utbrast hon med hög stämma och armarna i vädret: ”Syster, Gud har en plan!”

Sedan kramade de båda kvinnorna om varandra.

Det bemötandet hade såklart kunnat vara katastrof i ett annat rum. Men just här och nu var det rätt. Det var rätt, för att det mötte min fru där hon befann sig.

I dag lever vi i ett samhälle där skillnaderna mellan människor är väldigt synliga. Vi som bor i Sverige är födda i över tvåhundra olika länder. Vi har olika bakgrunder, olika förförståelse, olika sätt att tolka världen.

En del saker handlar om rätt och fel. Kring många saker kommer vi att kämpa och behöva förhandla. Men kring andra saker behöver vi nog bara försöka förstå varandra. Och ibland kanske vi, även om vi inte kan förstå, helt enkelt måste acceptera varandra.

För alla oss som möter människor – och särskilt för oss som möter människor i kris – är detta särskilt viktigt. Vi måste förstå att vårt eget sätt att tolka världen bara är ett perspektiv bland många.

Och om vi ska kunna hjälpa en människa i utsatthet behöver vi kunna pausa vårt behov av att ha rätt. Att lyssna. Att förstå. Att möta henne där hon är.

Att välja att vandra några steg i en annan människas skor.

Patrick Gruczkun

När den akademiska friheten börjar försvinna från svenska universitet

Äkta Media — Fri, 17 Oct 2025 12:03:27 GMT

Den 7 oktober 2025 publicerar Academic Rights Watch en text som får blodet att rusa genom den svenska akademin: en professor vid Högskolan i Halmstad riskerar uppsägning efter vad ARW beskriver som inkvisitionsliknande utredningar och en uppförstorad bagatell som stämplats som avvikelse från god forskningssed. Oavsett vad man tycker om sakfrågan sätter publiceringen fingret på något större än ett enskilt ärende: hur vi i Sverige mår som kunskapsnation – och hur vi skyddar dem som vågar säga emot när rådande sanningar haltar.

Läs mer på academicrightswatch.se

Academic Rights Watch är varken ett parti eller en fakultetsklubb. Det är en oberoende vaktpost som sedan starten bevakar den akademiska friheten i Sverige – grundad av två Lundaforskare med olika disciplinära språk men samma instinkt när något skaver. Filosofiprofessorn Erik J. Olsson och exegeten Magnus Zetterholm startade ARW 2012 som en nätbaserad bevakare; några år senare formaliserades verksamheten som stiftelse. Kärnuppdraget är detsamma: dokumentera, synliggöra och stå upp när lärare och forskare pressas att vara lojala före sanningssökande.

Hur möttes de? Inte via en PR‑plan, utan över en konkret konflikt i Lund. Zetterholm reagerade starkt på en professorstillsättning; det blev gnistan som fick honom och Olsson att slå sig ihop och börja granska systemet från utsidan med insidans blick. Ur den friktionen växte ARW – ett civilt motstånd mot slentrianmässig lojalitetsplikt i stället för fri prövning. SvD.se

Varför spelar det roll för demokratin? För att akademisk frihet inte är en lyx för professorer, utan en bärande balk i det demokratiska huset. När forskare och lärare tystnar – av rädsla för karriären, kollegiala sanktioner eller otydliga processer – förlorar medborgare tillgång till kunskap som både bekräftar och utmanar. Europeiska parlamentets forskningsenhet beskriver just detta: utan tydliga skydd och oberoende uppföljning eroderar friheten steg för steg, och med den samhällsdebatten vi alla behöver för att kunna fatta bättre beslut. European Parliament

I Äkta Magasin möter vi Erik och ARW med samma kompass som styr vårt eget arbete: Ärligt, Konstruktivt, Transparent och Aktivt. Vi visar hur vi har tänkt, vad vi kan ha missat, och bjuder in läsarna att med‑granska – i allt från öppna redaktionsmöten till publika fel‑loggar och labbrapporter. För först när process och incitament blir synliga går det att bygga det som saknas mest i dagens medielandskap: förtroende.

Den 7 oktober 2025 publicerade Academic Rights Watch (ARW) en granskning om hur professorn Klaus Solberg Søilen vid Högskolan i Halmstad riskerar att förlora jobbet. Enligt ARW har intern “felsökning i allt”-kultur, en uppblåst “avvikelse från god forskningssed” och oklara processer lett fram till att ärendet nu ligger hos Statens ansvarsnämnd (SAN). Vi bad ARW:s medgrundare Erik J Olsson reda ut läget – och pratade om pengar vs. betyg, Npof efter Kammarrätten och hur visselblåsarskyddet faktiskt fungerar i praktiken. Här är svaren, förklarade och trycktestade – och med en öppen inbjudan till replik från berörda parter. ARW:s ursprungstext finns här. academicrightswatch.se

Var är status för Halmstadärendet?

Ärendet ligger hos Statens ansvarsnämnd – den instans som beslutar om avsked av vissa högre befattningshavare (dit professorer räknas). Olssons bedömning: avsked är osannolikt; mer sannolikt är att SAN skickar tillbaka till högskolan, som då kan besluta om uppsägning med uppsägningstid. (Faktaram: SAN prövar bl.a. avsked och avstängning för professorer.) Regeringskansliet+1

Vad som ofta missförstås: Att ett SAN‑ärende i sig betyder “avsked på fredag”. Historiskt är avsked av professorer ovanligt; även vid oredlighetsfällningar har SAN i vissa fall bedömt att avsked inte varit motiverat. lakartidningen.se

Betyg vs. intäkter: när kvalitet och ekonomi krockar

I ARW:s material nämns att många internationella (betalande) studenter underkändes i en metodkurs – och att det kan skapa ekonomiska risker för lärosätet. Olsson menar att incitamenten blir osunda när statliga högskolor anlitar rekryterare “i rent vinstsyfte”, samtidigt som en del studenter främst vill jobba i Sverige. Principfrågan här är större än Halmstad: Vad händer med betygen när intäkterna beror på att studenterna klarar sig?

Vår linje: kvalitet först. Om ekonomiska mål trumfar betygskriterier riskerar både studenter, lärare och utbildningens legitimitet att förlora.

“Felsökning i allt” – en arbetsmodell eller en maktmetod?

ARW beskriver ett återkommande mönster: att ledningar går igenom enskilda forskares mejl/texter för att hitta formaliafel som kan blåsas upp. Hur utbrett är det? “Svårt att säga”, svarar Olsson – ARW kan bara dokumentera fall de får in, men de har haft flera liknande ärenden, inklusive ett pågående vid en större högskola. Poängen: när saklig intern kritik möts med selektiv mikroskopering av fel – snarare än med sakliga motargument – då är det inte kvalitetssäkring, det är maktutövning.

Oberoende utredningar – och vad som händer när oberoendet naggas

I Halmstadfallet ska en extern utredning ha mildrats efter rektors intervention. ARW anmälde det till JO för brott mot kraven på saklighet och opartiskhet, men JO avskrev ärendet. Olssons slutsats: forskare blir i praktiken rättslösa när interna processer påverkas av partsintressen. (ARW har tidigare dokumenterat rektorsbeslut kopplat till samma professor.) academicrightswatch.se

Npof efter Kammarrätten: vad gäller egentligen?

Kammarrätten i Stockholm har under 2025 friat forskare som tidigare fällts av Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (Npof), bl.a. i frågor om vad som ska klassas som förfalskning. Olsson menar att domarna syftar mot stramare kriterier – att rena slarvfel eller brister som inte påverkar resultaten inte ska likställas med fusk. Samtidigt deklarerar Npof att de inte ändrar praxis enbart på grund av dessa domar. Slutsats: det kan löna sig att överklaga, men otydlighet råder. Universitetsläraren+1

Faktaram: Vad är Npof?
Npof är den nationella nämnd som prövar misstankar om oredlighet i forskning (t.ex. plagiering, förfalskning, fabricering). NPOF

Likvärdig normtillämpning – selektiv rättvisa?

ARW jämför i sin text hur en professors “avvikelse” hanteras med att en tidigare chef kunnat gå vidare i karriären trots grov oaktsamhet. Olsson ser ett mönster av selektivitet: fel letas när en person uppfattas som obekväm. Oavsett vem som har rätt i just denna jämförelse är proportionalitet avgörande för förtroendet för akademins styrning.

Språk & ansvar: om formuleringar som svider

ARW har beskrivit ledningskulturen i detta fall som “som ett mobbande tjejgäng”. När jag frågar om ordval och ansvar menar Olsson att beskrivningen är polemisk men – utifrån deras material – träffande. Vi vill här vara tydliga: Äkta publicerar kritiken som en del av granskningen, men vi föredrar att kritisera beteenden och strukturer framför könskodade analogier. Bjud gärna in fler perspektiv – särskilt de som berörs – till att bemöta sakfrågan.

Visselblåsarskyddet: hur långt räcker meddelarfriheten?

Olsson menar att professorn här behandlas som visselblåsare. Offentligt anställda har ett starkt grundlagsskyddat meddelarskydd: man får lämna uppgifter för publicering utan repressalier. Men chefer som uttalar sig för myndighetens räkning omfattas av högre lojalitetskrav. För att undvika sammanblandning behöver lärosäten vara glasklara med rollerna – och uppmana till internt och externt larmande när allmänintresset kräver det. sjf.se+1

Faktaram: Meddelarfrihet i Sverige
Rätten att lämna uppgifter till grundlagsskyddade medier utan att riskera straff, skadestånd eller repressalier regleras i TF och YGL och kallas meddelarfrihet/meddelarskydd. Tidningsutgivarna

Bevisstandard & proportionalitet vid avsked av professorer

Olsson framhåller att det ska vara svårt att avskeda professorer – likt domare har professorer en särskild demokratisk funktion, och signalvärdet av “lätta” avsked vore förödande. Praxis visar också att avsked är sällsynt och förbehållet grova överträdelser (t.ex. ren korruption eller allvarlig tjänsteförsummelse). SAN:s uppdrag och regeringsunderlag bekräftar att nämnden hanterar just dessa ingripande åtgärder. lakartidningen.se+1

ARW:s metod & integritet – vad tar de? Vad tar de inte?

Caseurval: Tips kommer in – men publicering kräver dokumentation av påstådda överträdelser mot lag eller akademiska normer (ARW lutar mot Unescos 1997‑rekommendationer).
Intern “devil’s advocate”: Flera fall faller bort efter intern prövning. “Vi vill inte ha ärenden som bygger på rent tyckande.”
Rättelser & replik: Få rättelser, men när de kommer rättas de. Repliker publiceras separat eller länkas in.
Oberoende vs. aktivism: Olsson beskriver ARW som en “facklig” aktör för akademisk frihet – en roll han menar att traditionella fack lämnat tom.
Stöd till drabbade: Psykologiskt stöd genom offentlig dokumentation och, i vissa fall, juridisk hjälp eller hänvisning till externa jurister.

Från tanke till handling: 3 punkter som behöver åtgärdas:

Stabilisera spelplanen:
– Klargör och harmonisera tröskeln mellan Npof, domstol och arbetsrätt. Domar som friar från “fusk” där resultat inte påverkats bör rimligen väga tungt i senare processer. Universitetsläraren
Bygg oberoende säkerhetsventiler:
– När en intern utredning riskerar partsintresse: automatisera extern granskning och offentlig dokumentation (med integritetsskydd).
– Säkra en tydlig “visselväg” för forskare – inklusive möjlighet till extern rådgivning innan man larmar. sjf.se
Ta bort perversa incitament:
– Separera ekonomiska mål från betygs- och examinationsbeslut. Låt kvalitet stå över intäktstänk – särskilt på statliga lärosäten.

Så kan Äkta Media och ARW samarbeta – konkret

Gemensam tipslina med kvitto: Säkra och krypterade kanaler, med tydlig process för hur tips hanteras och vilka underlag som behövs.
Offentlig fellogg & replikruta: Vi publicerar rättelser öppet och bjuder in berörda chefer, lärosäten och nämnder till replik – vid varje case.
Case‑akademi: Korta guider för forskare om rättigheter/skyldigheter (meddelarfrihet, Npof, SAN) och hur man dokumenterar korrekt.
Juridiknätverk: En liten, snabb “first‑aid”‑pool av jurister som kan ge 30 min initial vägledning till drabbade forskare.

Källor & fördjupning

ARW:s granskning 7 oktober 2025 (om Halmstad/Prof. Solberg Søilen). academicrightswatch.se
Npof – uppdrag och info (officiell sajt). NPOF
“Friande domar ändrar inte Npofs syn…” – bakgrund om Kammarrättsdomar 2025 (Universitetsläraren). Universitetsläraren
Statens ansvarsnämnd – uppdraget (Regeringskansliet, 2024). Regeringskansliet
Exempel på SAN‑praxis (Läkartidningen: “Ingen grund för avsked…”). lakartidningen.se
Meddelarfrihet & meddelarskydd (Journalistförbundet / TU). sjf.se+1
Tidigare ARW‑texter i ärendet (bl.a. om extern utredning / rektorsbeslut). academicrightswatch.se

Replik & läsarmedverkan

Högskolan i Halmstad, Npof och Statens ansvarsnämnd – ni är varmt välkomna med repliker eller förtydliganden som vi publicerar löpande i magasinet.
Du som läser – har du underlag, erfarenheter eller sakfel att peka ut? Skriv till redaktionen. Vi publicerar rättelser öppet och länkar till bemötanden. Maila på hejaktamedia@gmail.com

Avslutning
Det här handlar inte bara om en professor i Halmstad. Det handlar om huruvida svensk akademi klarar att hålla isär sak och strategi, kvalitet och kvittoblanketter, korrigerbarhet och karriär. Om du frågar mig är rätt riktning enkel att säga men svår att leva: mer ljus, mindre list. Mer öppna processer, färre dunkla korridorer. Och ett robust skydd för dem som vågar peka på problemen innan de blir skandaler.

Backa Äkta Media på aktamedia.se eller Swish: 123 607 89 01

En lag som tappat balansen

Äkta Media — Fri, 17 Oct 2025 10:03:14 GMT

Till alla som skriver att jag ”skyddar förövare”

Jag hade aldrig lagt ner tid, ork och mod på att sitta här och skriva den här texten om jag inte visste att jag måste nå ut med det förödande som sker just nu.

Jag skriver inte bara för min egen skull – utan för alla oss som ser våra söner, bröder och familjemedlemmar gå sönder i tysthet.

Vi är många som kämpar.

Vårt nätverk Mannaminne, som idag består av över 800 anhöriga och drabbade, arbetar varje dag med att nå ut. Vi mejlar politiker, journalister, redaktioner, poddar och myndigheter för att försöka väcka uppmärksamhet kring det som sker.

För bakom varje siffra finns ett liv, en familj och en framtid som slagits i spillror av ett rättssystem som tappat balansen.

Jag önskar att jag slapp skriva om det här, men jag kan inte vara tyst när jag ser hur många oskyldiga som krossas i tystnad.

Jag vill börja med att vara glasklar:

Jag skyddar inte våldtäktsmän, förövare, mördare eller någon som medvetet skadar en annan människa.

Det här handlar inte om att försvara skyldiga – det handlar om att försvara rättssäkerheten och skydda de oskyldiga som drabbas av ett skevt och obalanserat system.

En lag som tappat balansen

Sedan samtyckeslagen infördes den 1 juli 2018 har våldtäktsbegreppet utvidgats enormt.

Syftet var gott – att stärka rätten till den egna kroppen – men i praktiken har lagen skapat en rättsosäkerhet som drabbar framför allt unga män.

Brottsförebyggande rådet (Brå) har i sin rapport “Samtyckeslagens tillämpning och konsekvenser” (2025) konstaterat att lagen ofta är ”svår att tillämpa” och att domstolar tvingas göra subjektiva tolkningar av vad som är frivillighet.

När gränserna blir otydliga – vem skyddar då lagen?

Det mest oroande är att lagen i dag knappt gör skillnad mellan olika typer av händelser.

En situation som handlar om ett missförstånd mellan två unga personer kan juridiskt bedömas på samma sätt som ett grovt, våldsamt övergrepp.

Det betyder att både lindriga och mycket allvarliga fall hamnar under samma brottsrubricering – och båda kan ge flera års fängelse och samma stämpel som våldtäktsman.

När lagen inte längre skiljer mellan allvarlighetsgrader suddas gränserna ut.

Det gör att rättssystemet tappar sin trovärdighet, och det är både orättvist mot verkliga offer och förödande för de som oskyldigt dras in.

Fakta och utveckling sedan samtyckeslagen

Antalet anmälningar om våldtäkt har ökat markant sedan samtyckeslagen infördes. 2015 anmäldes cirka 4 000 våldtäkter, 2021 över 6 500, och enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) anmäldes totalt 10 167 våldtäkter under 2024, vilket är en ökning med 7 % jämfört med föregående år.

Av dessa var 5 317 brott riktade mot kvinnor, en ökning med 3 %, och 326 riktade mot män, en ökning med 15 %. Jämfört med 2015 har antalet anmälda våldtäkter alltså ökat med 68 %, motsvarande 4 039 fler anmälningar.

Antalet fällande domar har ökat med cirka 75 % sedan lagändringen – men beviskraven har sänkts.

Enligt Brå bygger nu upp till en fjärdedel av domarna på enbart målsägandens berättelse – utan teknisk bevisning.

I många fall saknas både vittnen och tydliga skador.

Samtidigt leder fortfarande över 90 % av alla våldtäktsanmälningar inte till fällande dom – vilket visar hur otydlig och svårbedömd lagen är.

Brå konstaterar också att en växande del av de anmälda fallen rör ”ofrivillighet utan våld eller hot” – alltså situationer där ord står mot ord och där det handlar om tolkningar i efterhand.

Det är precis där rättssäkerheten börjar rämna.

Vad som händer i verkligheten

När en tjej i efterhand kan säga ”jag kände inte att jag ville”, flera dagar eller veckor efter en situation som från början var ömsesidig – och killen ändå kan dömas – då är något allvarligt fel.

Då handlar det inte längre om att beivra övergrepp, utan om att straffa känslor, skuld och ånger.

Jag har sett det på nära håll.

Min son fick sitt liv förstört.

Han dömdes till tre års fängelse – på en påstådd händelse utan bevis, utan vittnen, där två nämndemän i hovrätten ville fria honom helt.

Det fanns inga skador, inga hot, inget våld.

Men det fanns ett ord. Ett ord som vägde tyngre än hans sanning.

Nu bär han ett stigma som aldrig går bort – trots att han själv är offret för ett system som tappat både balans och rättvisa.

Juridiska experter larmar själva

Det här är inte bara jag som säger det – det säger även flera framstående jurister och rättsexperter:

Kada Karlsson, jurist, skrev i Aftonbladet:

”En fjärdedel av de fällande domarna för sexualbrott grundas enbart på målsägandens utsaga. Det är en allvarlig urholkning av rättssäkerheten.”

Claes Lernestedt, professor i straffrätt, varnade tidigt:

”Kriminaliseringen av oaktsam våldtäkt har skett för snabbt – risken är att oskyldiga fälls.”

Advokatsamfundet har kritiserat lagen för att den är otydlig och riskerar att skapa oförutsägbara domar.

Lagrådet sa redan innan lagen klubbades att den riskerade att bli just det: oförutsägbar.

Expressens granskning visade att det efter lagens införande blivit nästan dubbelt så vanligt att domare är oeniga i våldtäktsmål – ett tecken på hur olika domstolar tolkar samma lag.

Brå:s egen slutsats (2025): Samtyckeslagen har fått genomslag, men ”regelverket är svårt att tillämpa och rättspraxis fortfarande under utveckling.”

Vad det betyder i praktiken

Det betyder att:

Två liknande fall kan få helt olika domar beroende på vilka domare som dömer.

Det räcker ibland att en tjej ångrar sig, känner obehag eller vill skydda sitt rykte – och en kille kan hamna i fängelse.

Killar blir psykiskt krossade, förlorar sina jobb, utbildningar, drömmar och vänner – för något som ofta inte ens kan bevisas.

Det här är inget rättssäkert system.

Det är ett system som straffar slump och tolkning, inte skuld.

Jag säger det igen

Jag försvarar inte förövare.

Jag försvarar rätten till en rättvis rättegång.

Jag försvarar alla oskyldiga som betalar priset för en lagstiftning som gått för långt.

Vi måste kunna skydda tjejer utan att offra killar.

Vi måste kunna stå upp mot övergrepp utan att skapa nya offer.

Och vi måste våga säga ifrån när rättssäkerheten bryts ner – för nästa gång kan det vara din son, din bror eller din vän.

Rättssäkerhet ska gälla alla. Annars gäller den ingen.

Anna Andersson
nätverket Mannaminne

Alla är vi kränkta

Sun, 12 Oct 2025 08:04:18 GMT

Vi människor är en lättkränkt art – förhoppningsvis blir inte läsaren kränkt av att få höra det! Detta gäller dock inte bara på individnivå, utan ännu mer inom vår politik och i våra samhällen. Intressant nog är det långt lättare att förolämpa någon via dennes gruppidentitet än genom dennes personliga egenskaper – tänk ras, religion, kön eller nationalitet.

Kränkthetskänslor har en självklar om än olycklig plats i politiken. Faktiskt är hela den identitetspolitiska rörelsen knappast något annat än en enorm kränkthetsindustri. Även internationellt spelar status, förolämpningar och gamla oförrätter stor roll – tänk Trumps tweetande, Putins försök att återupprätta Rysslands stormaktsstatus eller Mellanösterns problem att acceptera det judiska Israel.

Våra kränkthetskänslor kräver inga större kränkningar – inga alls, faktiskt. Förövare ser sig regelbundet som offer. Ta nazisternas prat om en judisk världskonspiration, till exempel. Hur vidrigt vi än beter oss eller har betett oss är det fullt möjligt för oss människor att med fullständig uppriktighet tro att det är vi som kränkts.

Detta märks tydligt när två grupper käbblar med varandra. Det är regel snarare än undantag att båda sidor ser sig som offer och på motparten som angripare. Båda sidor kan inte ha rätt i det på samma gång. Det vanligaste är att båda sidor handlat fel, vilket sedan rättfärdigas med att man antingen försvarat sig eller hämnats tidigare kränkningar. (Att båda sidor handlat fel betyder dock inte att de handlat lika fel – men det är en annan diskussion).

Varför är vi så här? Det finns flera skäl. Det mest uppenbara är mänsklighetens själviskhet, och vår förkärlek till oss själva och vår grupp. Inte heller tycker vi om att erkänna misstag – vi vill ha någon att skylla på. Men jag tror att särskilt två ytterligare skäl är viktiga, och mindre uppenbara.

För det första är det lättare att få kunskap om det som händer oss själva och vår egen grupp än vad som händer andra. Om man själv blir misshandlad så lär man notera det. Men om ens ”klan” sedan hämnas genom att misshandla tio personer så märker vi det inte lika tydligt. Det vi utsätts för vävs in i stammens historia, och förstärks i myter och legender. De snytingar jag får känns värre än de snytingar jag ger.

Det andra skälet till vår ständiga kränkthet är ett tankefel. Detta tankefel är att om det går bra för andra och dåligt (eller bara mindre bra) för oss, så är det för att de andra fuskar, stjäl och parasiterar. Detta är nära kopplat till avund. Från ”Det går bra för vita / män / de rika” så drar vi slutsatsen att ”dessa måste utnyttja de svarta / kvinnorna / de fattiga”.

Ibland stämmer dessa anklagelser, men lyckligtvis är världen mer rättvis än vi ofta tror. Om det går bra för en grupp så är det vanligtvis för att de är flitigare än andra. Att stjäla är ingen hållbar affärsmodell – det är för farligt, och även om det går bra så får de man plundrar snart slut på saker att stjäla.

Mänsklighetens kränkthetskänslor har ett djupt tragiskt resultat: Även om folk behandlas rättvist så kommer de ändå att känna sig kränkta. Detta är ett av politikens största problem. Rättvisa känns alltför ofta som orättvisa. Av det skälet blir vi aldrig nöjda, och i vår strävan att behandlas rättvist behandlar vi andra orättvist.

Jakob Sjölander

”Jag såg helvetet på riktigt – och hittade meningen i att ge andra en röst”

Navid Modiri — Thu, 09 Oct 2025 09:42:22 GMT

Bilden är från Äkta Media Talk Show Live på Substack den 24:e september med Navid och Leo från Äkta Media - Lyssna på hela samtalet här:

Alexander Smith växte upp i våld, tystnad och skam. ”Farsan drog innan jag föddes. Jag har försökt få kontakt, men han är en sorglig ursäkt till man.” Hans mammas nya partner visade sig vara ännu värre. ”Våld, både psykiskt och fysiskt, varje vecka. När jag och mina småbrorsor blev gamla nog att slå tillbaka, blev det ohållbart.”

Som nittonåring flyttade han till ett gruppboende. Där började drogerna. ”Jag tog en tugga av opioidäpplet. Det var som att vaggas av Jesus, meditera med Eckhart Tolle och titta någon man älskar djupt i ögonen – allt på samma gång. För första gången kände jag mig trygg.”

Den tryggheten kostade honom mer än ett decennium.

”Heroinet nöjer sig inte förrän det tagit din själ. Du blir en spillra. Ett skal med ett svart hål inuti.”

I januari 2024 dog en nära vän efter ett återfall. ”Vi använde ihop under helgen. Fem timmar efter att vi sa hej då var hon död.” Det blev Alexander Smiths vändpunkt. Sedan dess är han nykter.

Från helvetet till journalistiken

I dag driver han Den gemensamma verkligheten – en kanal och ett journalistiskt projekt som ger röst åt människor som sällan får den.

”Jag har alltid undrat: varför är saker som de är? Hur kan vi ha så olika erfarenheter av livet? Att ge människor en röst, att skriva ned deras berättelser, ger mig en känsla av mening. Och den meningen räddade mitt liv.”

Han beskriver journalistiken som sin nykterhet i praktikform. ”Jag tror inte jag hade klarat mig annars. Att skriva, lyssna, dokumentera – det blev min terapi.”

Rädsla, skam och meningen med att fortsätta

När han startade var han rädd för allt. ”Jag kunde knappt gå till affären utan droger. Jag var rädd för att göra bort mig, att ses som svag, att ses ned på av riktiga journalister.”

Men kärleken till arbetet vann. ”Att inte göra det här är inte ett alternativ. Kalla det öde, kall det Skapelsen – men jag tror att allt som hänt mig har lett fram hit.”

Han minns sin första intervju. ”Jag var livrädd. Men också fascinerad. Det var första gången jag gjorde något som kändes helt rätt.”

Nya vänner, nya sår

”Jag trodde världen var kall och människor egoistiska. Genom arbetet har jag träffat så många fina människor att den bilden har börjat spricka.”
Han skrattar till. ”Det har varit enklare att få till intervjuer än jag trodde. Folk vill prata. Kanske har det en terapeutisk effekt.”

Men det har också funnits motstånd. ”Att anpassa sig till ’vanliga Svenssons’ normer är svårt. Jag kommer från gatan, där du måste spela tuff. Det är skönt att slippa masken nu.”

Att vara nykter, att vara sann

I dag har Alexander en tydlig vision. Han vill fortsätta dokumentera, filma och bygga en plattform där sårbarhet inte censureras. ”Jag älskar att skriva, men det finns inget som slår filmad journalistik. Där syns allt – blickar, pauser, mänsklighet.”

Han är fortfarande försiktig med att kalla sig frisk. ”Jag är nykter, men inte färdig. Det blir man nog aldrig.”

Om Sverige, systemet och framtiden

När samtalet glider in på politik blir han stilla. ”Sverige behöver prata om narkotikapolitiken. Avkriminalisera eget bruk. Dela ut naloxon. Gör vården tillgänglig.”

Men han vägrar bli partipolitiskt redskap. ”Jag har inget intresse av att bli någon propagandist. Min roll är att berätta. Låta människor höras, inte representera dem.”

En annan sorts hjälte

På frågan om framtiden svarar han enkelt:
”Jag vill fortsätta bygga Den gemensamma verkligheten. Göra den till en plats där människor känner sig sedda. Kanske är det mitt sätt att gottgöra. Kanske är det bara mitt sätt att leva vidare.”

Och så tillägger han, efter en lång paus:
”Jag såg helvetet på riktigt. Nu vill jag visa att det finns en väg ut.”

Följ Alexander Smith
YouTube: @DenGemensammaVerkligheten
Instagram:

#samtalenfortsätter på Äkta Media
Backa Äkta Media på Swish 123 607 89 01 eller på aktamedia.se

”Jag vill bara krama min son”

Navid Modiri — Fri, 19 Sep 2025 18:11:01 GMT

Innan Ensamma Pappor

”Allt jag vill är att krama mitt barn. Allt annat är ointressant.”

Så beskriver Tobias sitt liv. Han arbetar som flyttgubbe på dagarna, pluggar på yrkeshögskola och driver små projekt vid sidan av – en casinosajt och en champagnesatsning. Han har en sambo som stöttar honom, men själv är han ofta tom, ledsen och vilsen.

Innan Ensamma Pappor såg livet likadant ut: en ständig kamp för att få finnas där för sin son. Samtal med barnets mamma, hennes familj, hans egen familj, socialtjänst, familjerätt – alla vägar kändes stängda. Till slut kraschade det i rättsprocesser, anklagelser, domar och en LVU-hotbild. ”Jag har gjort allt, och lite till, för att få se min son.”

Idén föds ur en förlust

När domen kom – att han inte ens fick två timmars bevakat umgänge – gick något sönder. ”Jag kunde inte acceptera det. Då föddes Ensamma Pappor.”

Först som ett sätt att visa sonen att han fanns. Men också som en kanal för andra pappor. ”Jag ville inte vara offentlig. Men ingen annan frontade, så jag fick göra det själv. Om jag ändå skulle stå där, ville jag göra det med min son. Syftet är enkelt: hjälpa andra. Drömmen? Att se min son i ögonen och säga: ’Pappa älskar dig’.”

Att gå emot tystnaden

Tvivel hade han inga. ”Jag bara gjorde det. Startade ett Instagramkonto, googlade runt, tog kontakt med en jurist. Men min största rädsla är att prata om min sons mamma. Om jag inte säger något blir bilden fel. Men jag vill inte heller peka finger. Varje dag önskar jag att hon själv skulle prata, så att Ensamma Pappor kan handla om att hjälpa – inte om min konflikt.”

ÄKTA MAGASIN: Lär

Den svenska mansrörelsen inifrån

När livet stannar upp behöver vi varandra

När den akademiska friheten börjar försvinna från svenska universitet

En lag som tappat balansen

Alla är vi kränkta

”Jag såg helvetet på riktigt – och hittade meningen i att ge andra en röst”

”Jag vill bara krama min son”

Innan Ensamma Pappor

Idén föds ur en förlust

Att gå emot tystnaden

Inspirationen

Överraskningar, beröm och kritik

Att leva offentligt

På gränsen till att ge upp

Resultat – för andra

Hur arbetet förändrat honom

Ensamma Pappor idag

Stötta Ensamma Pappor

“Om judar tvingas lämna Malmö – då har vi förlorat”

“Jag har offrat mitt fucking liv för den här frågan”

Malmö – staden som svikit

Politikernas svek

“De godas tystnad är farligare än hatarnas rop”

Från Auschwitz till Abraham Accords

“Jag vill vara brobyggaren”

Men Sia fortsätter brinna...

Tre äkta journalister som Siavosh vill tipsa Äkta Magasins läsare om:

”Mansarbete handlar om att bli den gode fadern”

Från personlig utveckling till rörelse

Tvivel och drivkrafter

Förebilder och stöd

Insikten om den gode fadern

Helgen på Björnbacka

Nya perspektiv

Framåt för Sverige och mansrörelsen

Råd till män och anhöriga

Podden Hur Mår Man

Tre äkta röster

”Att leda ett parti är att stå i korselden – och inte blinka först”

Juristen från Malmö

Från decemberöverenskommelsen till partiledare

Att växa i rollen

Vänner, fiender och skilsmässor

Utmaningar och överraskningar

Tre kriser som skakade

Lärdomar från sju år som partiledare

Idag – jurist och rådgivare

Tips till Äkta Medias läsare

Ensam är stark? Nej. Ensamhet är unga mäns största utmaning

Vem är Albin Yngvesson?

PODDOSFÄREN #2

Veckans podd: Bertil Wosk hos Fasciaguiden

Veckans spaning: Malin Ekman hos SvD Ledarredaktionen

Veckans samtal: Charlie Sheen - Joe Rogan Experience

Med egen plattform slipper vi cancellering av woke tech-företag

”Jag längtade bort från skolan”

”Att han struntade i det och bara var sig själv gjorde intryck”

”Jag var nästan säker på att det skulle kosta mig jobbet”

”Vi satte bara igång och körde”

”Vi byggde medlem.io för att slippa woke techbolag”

Paus, familjeliv och framtid

Rekommendationer till Äkta Medias läsare

Gör ord ont?

Vad har mordet på Charlie Kirk med svenska högskolor att göra?

Fasciaforskning - flum eller framtid?

”Jag hade ingen aning om att det var just det här jag skulle ägna livet åt”

Fascia – en bortglömd nyckel

”När folk tycker det är flummigt? Då gör vi en forskningsstudie”

”Jag tror att vi kan lösa alla världens problem”

Ursinniga mammorna rasar över rättsövergreppen

Nätverket Mannaminne tar striden för pojkar och män:

Modet att tala

Media och frånvaro

Utmattning och energi

Nästa steg

En rörelse växer

"Dagen jag fyllde 30 bestämde jag mig för att stå för att vara man"

”Jag la min tid på att rymma från och samtidigt söka mig själv”

Ett nyktert sammanhang